En vän med en bil.

Som bekant, så är det ju "Hitta-KP" dagen idag.
Varje torsdag möts jag av Ellens glittrande och sökande blick som bara skriker "Var kan KP vaaaara idag?" och "Jag kan knappt vänta tills jag hittar den!". Idag hade "Hitta-KP" en liten twist. Någonstans i lägenheten fanns även Kummin gömt!
Resultat uppnåddes efter en stunds effektivt letande. Hon blir alltid lika glad när hon återfunnit sina älskade tidsskrifter. Trots min varma välmening med denna roliga lek finns nog inte full förståelse för den. Ellen gömmer liksom tillbaka tidsskrifterna, till mig och leken tappar helt sin glans. He e int lätt. Men är man stor så måste man vara snäll och förstå att det inte alltid är så lätt att inse spelreglerna. Nu är jag ju tvungen att gömma dem tillbaka. Tosse!

Här kommer lyckan för hundar som oss.

The bitch is back. Granntanten aka "Pellervo Ahvenanmaa".
Igår plingade hon på och stack sin näsa genom brevinkastet för första gången på över ett halvår (eller efter den där gången då jag skällde ut henne på dialekt enbart iförd pyjamas).
Hon ville såklart att vi skulle öppna dörren och yttrade något om "tytöt" genom den lilla springa hon lyckats pilla upp.Inte öppnade vi så denna gång skickade hon oss ett meddelande. Ett meddelande i form av husets ordningsregler. Hon hade till och med ansträngt sig med att strecka under de tider man får "föra oväsen", (till det hör tydligen även en diskussion två individer emellan på normal ljudnivå).
Vi skulle kunna bli upprörda, vi skulle kunna bli ledsna och tusen massa andra saker. Men det rör oss inte över huvudtaget, inte det minsta lilla, FÖR VI ÄR MED I HÅKANS FOTOBOK.

// J

NU KAN VI DÖ LYCKLIGA!

Det här är större än allt annat, större än jobb, större än karriär, större än att föda barn. Större än livet! Bland tusentals foton som finns i Håkan Hellströms nya bok finns Ellen och jag på en sida bland skitmånga Håkan-fans. Hedern stiger oss i skallen och vi är totalt mållösa. Ikväll firar vi med att äta, precis vad vi vill.

//J

Oh happy day!

He e chibu, he e dipp, he e choko, he e film, he e "sy-pärlor-på-tröja", vi e limin å he e friiidaaan!
Ja!

// J

Torsdagsnöje.

För att göra vardagen lite mer rolig och uppiggande här på Klostergatan har jag inlett en ny tradition. Som vi alla vet är ju KP E's absoluta favorit-tidning. Idag är dagen då den fantastiska tidningen slinker in genom vårt brevinkast. Som grädden på moset och plus i kanten finner jag varje vecka nya gömställen för denna skatt för att göra läsningen mera njutbar. Undrar var KP gömmer sig denna vecka?

*KyrkPressen, inte KamratPosten

// J

jag kommer att tacka mig själv imorgon bitti.

Jag kan komma på nästan tusen saker att göra som är mysigare än att föra ut soppåsarna klockan elva på kvällen när det regnar och blåser och man tagit ut sina linser och därför är halvblind och på grund av det riskerar att gå in i en buske. Men I´m telling you, soplukten i hallen. Den var inte att leka med.

//E

The Siwa-kille next door.

Vi har en ny hjälte nummer 1.
Det är en kille. Han jobbar på Siwa (typ från och med igår kväll). Han heter Matti-poika (enligt oss). Han ser väldigt liten ut och är nog typ 16-17 år. Men det bästa av allt - han pratade svenska med oss! Han liksom ansträngde sig för att uttala priset rätt. När summan kom på skärmen stirrade han på den och stod tyst i 10 sekunder. Till sist sa han "Tree noll tvåå.." och "TACK". Man blev helt varm i kroppen och det var så sött att man nästan smällde av.

Den föredetta, slightly weirdo, Siwa-killen som kastar bindor i luften och nästan slår sönder ens Visa Electron kort när han hyvlar, hoppas vi för evigt på att är utbytt.

// J

"Nyt on tsumpattu ja jumpattu!"

"Nu har vi zumbat och gympat", som en av ohjaajarna på Nautlius sa en gång.
E på Kåren och jag på Nautilus.
Efteråt blev jag så till mig att cyklade, c-y-k-l-a-d-e uppför mördarbacken.
Nej, det är inte friskt. Jag skyller på adrenalinet.

Nu återstår endast val av leffaa och om vi verkligen ska köpa choko eller inte.
Vi får sii va dehär vaar till!

// J

och ett kök som glänser som en diamant.

Om man är smart så kan man diska sin tallrik, sina bestick och sitt glas efter att man har ätit. Alltså direkt efter. Varje gång. Eller så gör man som vi, sparar disken och turas om att diska allting med några dagars mellanrum. Det innebär att man får stå och småsvära för sig själv i sisådär en timme, äcklas över fasttorkat ris i kastrullerna och förbannas över att man inte är en såndär smart människa som diskar direkt efter att man ätit.

Den här gången tog det endast 56 minuter. Man blir ju så glad.

// E

Nu sakran!

Det har gått över ett år sedan den här bloggen skapades men ännu har inget inlägg tillägnats den. Så nu är det banne mig på tiden!

Så välkommen, vem du än är, var du än kommer ifrån eller är vart du än är på väg, ta del av vår fantastiska vardag (och fest) på Klostergatan 10!

// J